Nyckelviksskolan – elevutställning 2020
13 – 28 juni 2020
Skogen
Klaudia Kazmierczak och Albin Josephson – Nyckelviksskolan
Klaudia Kazmierczak
Skogsmåltid
I skogen sitter djuren och festar utan människor som stör. Ett rådjur dricker sig full och somnar under träden, en hare skämmer ut sig inför sin förälskelse och ett gäng lite för unga ekorrar provar flugsvamp för första gången. Bortanför människan finns en värld som vi bara kan fantisera om.
Att arbeta med lera och ens händer är för mig redan en dröm i sig. Där finns alla möjligheter man kan önska sig. För mig är keramik en väg in i den drömska världen och ett sätt att skapa en tillvaro för betraktare att befinna sig i. Jag arbetar ofta med ringling som teknik då jag uppskattar den frihet och flexibiliteten som finns. Det finns rum att uppfylla mina keramiska fantasier och i processen ser man formen tydlig växa fram. Jag gillar även att allt jag ringlar har enstaka förändringar som gör godsen unika.
I detta verk har jag arbetat för att skapa en ingång till en drömlik skogsvärld, en fantasi som betraktaren kan leva sig in i. Jag ville skapa bruksföremål men samtidigt något som får en att känna sig någon annanstans än vid matbordet. I processen drogs jag på en gång åt skogstemat och dess svampar. Jag ville även experimentera med det drömska i uttrycket och med färger som jag uppfattar svåra att få fram, såsom lila. Jag slogs länge med tanken på hur jag ska uttrycka svamparna på min servis tills jag insåg: varför äta ur skålar med svampdetaljer på om man kan äta direkt ur svampar?
Albin Josephson
Skogen är ju ändå där
I utställningen Skogen är ju ändå där utforskar jag känslan av att vara i skogen – en förtrollande tillflyktsort som är densamma fast vårt samhälle håller på att falla i bitar. En tillflyktsort som jag har förbisett trots att det faktiskt inte borde krävas någon katastrof, eller pandemi, för att utforska den.
Många av föremålen är gjorda av trä som jag har hittat under mina skogspromenader. Stenarna i smyckena är också funna i, eller i närheten av, skogen. Jag har utgått från känslan jag fått av att vara i miljön där de skapats, och från varje träbits unika former och egenheter. Jag har valt att understryka känslan av en magisk plats med texturerade, gjutna ringar i silver som skildrar själva skogens kraft. Gjutprocessen associerar jag till rörelse, speciellt när metallen hinner stelna innan formen är helt utfylld. Då silvret stannar upp mitt i flödet får det sin egen röst och är sin egen formgivare, med lite hjälp av mig.
Alla föremålen i utställningen har ett självklart användningsområde. Här finns en slev, en ring, en krok att hänga kappan på. Men är skogen till för att göra slevar av? Behöver skogen ha ett självklart användningsområde, eller har den ett värde i sig?